Bakgrund

1. Europarådet har vid ett flertal tillfällen, under en period som sträcker sig mer än fyrtio år, granskat situationen för nationella minoriteter. Under sitt allra första år (1949) erkände Europarådets parlamentariska församling, genom en rapport från sitt utskott för juridiska och administrativa frågor, vikten av ”problemet med ett mer utvecklat skydd av rättigheter för nationella minoriteter”. 1961 beslutade den parlamentariska församlingen om en rekommendation att inkludera en artikel i ett tilläggsprotokoll för att garantera nationella minoriteters rättigheter som inte täcktes av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR). Europakonventionen hänvisar enbart till ”tillhörighet med en nationell minoritet” i bestämmelsen om icke-diskriminering som behandlas i artikel 14. Rekommendation 285 (1961) föreslog följande formulering som utkast till artikel om skydd av nationella minoriteter: ”Personer som tillhör en nationell minoritet får inte nekas rätten, och så långt det är förenligt med den allmänna ordningen, att tillsammans med andra medlemmarna av sin grupp, åtnjuta sin egen kultur, använda sitt eget språk, etablera sina skolor och få undervisning på det språk de själva väljer eller bekänna och utöva sin egen religion.”

2. Den expertkommitté som hade fått i uppdrag att överväga om det var möjligt och lämpligt att utarbeta ett sådant protokoll, avvakade ytterligare utredningsåtgärder tills domsluten hade avkunats i de belgiska språkmålen som rörde språkanvändningen inom utbildningen (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Dom den 27 juli 1968, Serie A nr 6). 1973 drog expertkommittén slutsatsen att det ur ett juridiskt perspektiv inte fanns något särskilt behov att göra minoriteters rättigheter till föremål för ett ytterligare tilläggsprotokoll till EKMR. Experterna ansåg emellertid att det inte fanns något stort juridiskt hinder för antagandet av ett sådant protokoll om det ansågs lämpligt av andra skäl.

3. Den parlamentariska församlingen beslutade alldeles nyligen om ett antal rekommendationer till Ministerkommittén gällande politiska och juridiska åtgärder, särskilt utarbetandet av ett tilläggsprotokoll eller en konvention om nationella minoriteters rättigheter. Rekommendation 1134 (1990) innehöll en lista över principer som den parlamentariska församlingen ansåg vara nödvändiga för skyddet av nationella minoriteter. I oktober 1991 fick styrkommittén för mänskliga rättigheter (CDDH) i uppdrag att överväga, både ur ett juridiskt och ett politiskt perspektiv, under vilka omständigheter som Europarådet skulle kunna vidta åtgärder för skydd av nationella minoriteter, med beaktande av det arbete som tidigare genomförts av Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) och Förenta nationerna, samt betänkanden inom Europarådet.

4. I maj 1992 uppdrog ministerkommittén styrkommittén om att undersöka möjligheten att formulera särskilda rättsliga normer för skydd av nationella minoriteter. Styrkommittén inrättade för detta en expertkommitté (DH-MIN) som, genom nya direktiv i mars 1993, skulle föreslå särskilda rättsliga normer inom detta område, med hänsyn till komplementaritetsprincipen som råder mellan Europarådet och säkerhetskonferensen (ESK). ESK och DH-MIN beaktade diverse texter, särskilt förslaget till en europeisk konvention om skydd för nationella minoriteter utarbetad av den europeiska kommissionen för Demokrati genom lag (den så kallade Venedigkommissionen), det österrikiska förslaget till ett tilläggsprotokoll till EKMR, utkastet till tilläggsprotokoll till EKMR som ingått i den parlamentariska församlingens rekommendation 1201 (1993) samt andra förslag. Denna granskning mynnade ut styrkommitténs rapport till ministerkommittén den 8 september 1993, som inkluderade olika rättsliga normer som skulle kunna beslutas inom detta område och de rättsliga instrument där dessa normer skulle kunna fastställas. I detta sammanhang noterade styrkommittén att det inte fanns någon konsensus i tolkningen av termen ”nationella minoriteter”.

5. Det avgörande steget togs när stats- och regeringscheferna för Europarådets medlemsstater möttes i Wien vid toppmötet den 8-9 oktober 1993. Där kom man överens om att de nationella minoriteterna måste skyddas och respekteras som ett bidrag för fred och stabilitet, på grund av de historiska omvälvningar som skett i Europa. I synnerhet beslutade stats- och regeringscheferna att ingå juridiska åtaganden rörande skyddet av nationella minoriteter. Bilaga II till Wiendeklarationen anvisade ministerkommittén:

1. att utan dröjsmål utarbeta en ramkonvention som specificerar de principer som de avtalade staterna åtagit sig att respektera för att säkerställa skyddet av nationella minoriteter. Detta instrument skulle även vara öppet för undertecknande från icke-medlemsstater;

2. att påbörja arbetet med att utarbeta ett tilläggsprotokoll som kompletterar den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna inom det kulturella området genom bestämmelser som garanterar individuella rättigheter, särskilt för personer som tillhör nationella minoriteter.

6. Den 4 november 1993 inrättade ministerkommittén en tillfällig kommitté för skydd av nationella minoriteter (CAHMIN). Kommitténs arbetsuppgifter speglade de beslut som tagits i Wien. Kommittén, som bestod av experter från Europarådets medlemsstater, inledde sitt arbete i slutet av januari 1994, med representanter från styrkommittén, rådet för kulturellt samarbete (CDCC), styrkommittén för massmedia (CDMM) och den europeiska kommissionen för Demokrati genom lag. Europeiska säkerhetskonferensens högkommissionären för nationella minoriteter och Europeiska gemenskaperna (EG) deltog också som observatörer.

7. Den 15 april 1994 lämnade CAHMIN en delårsrapport till ministerkommittén, som sedan vidarebefordrades till den parlamentariska församlingen (Doc. 7109). Vid sitt 94:e möte i maj 1994 uttryckte ministerkommittén tillfredsställelse med de framsteg som gjorts enligt de åtaganden som härledde från Wiendeklarationen.

8. En del bestämmelser i ramkonventionen som gäller krav om politisk medling samt övervakningen av genomförandet av åtagandena utarbetades av ministerkommittén (517bis-möte mellan ministrarnas ställföreträdare, den 7 oktober 1994).

9. Vid sitt möte den 10-14 oktober 1994 beslutade CAHMIN att till ministerkommittén överlämna ett utkast till ramkonventionen, som antog skrivelserna vid den 95:e ministersessionen den 10 november 1994. Ramkonventionen öppnades för undertecknande av Europarådets medlemsstater den 1 februari 1995.

Allmänna överväganden / Målområden för ramkonventionen

10. Ramkonventionen är det första juridiskt bindande multilaterala instrument som ägnar särskild uppmärksamhet åt skyddet av nationella minoriteter. Dess syfte är att specificera de juridiska principer som stater åtar sig att respektera för att säkerställa skyddet av nationella minoriteter. Europarådet har därmed verkställt Wiendeklarationens uppmaning (bilaga II) om att de politiska åtaganden som antagits av Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) i största möjliga utsträckning ska omvandlas till juridiska förpliktelser.

Tillvägagångssätt och grundläggande begrepp

11. Med hänsyn till det stora antal situationer och problem som ska lösas, valdes en ramkonvention som till stor del innehåller bestämmelser med programförklaringar som utpekar de mål som parterna åtar sig att fullfölja. Dessa bestämmelser, som inte kommer vara direkt tillämpliga, lämnar de berörda staterna en viss grad av skönsmässig bedömning i genomförandet av de mål som de har åtagit sig att uppnå, vilket gör det möjligt för dem att ta hänsyn till särskilda omständigheter.

12. Det bör också påpekas att ramkonventionen inte innehåller någon definition av begreppet ”nationell minoritet”. Det beslutades att enas om ett pragmatiskt synsätt, om att det i detta skede är omöjligt att nå en definition som kan samla ett allmänt erkännande från alla medlemsstater i Europarådet.

13. Genomförandet av de principer som anges i denna ramkonvention ska ske genom nationell lagstiftning och andra lämpliga politiska regeringsåtgärder. Det innebär inte erkännande av kollektiva rättigheter. Betoningen ligger på skyddet av personer som tillhör nationella minoriteter, som kan utöva sina rättigheter individuellt och i gemenskap med andra (se artikel 3, stycke 2). I detta avseende ger ramkonventionen uttryck för överväganden som antagits av andra internationella organisationer.

Ramkonventionens struktur

14. Förutom inledningen innehåller ramkonventionen en verkställande del som är indelad i fem delar.

15. Del I innehåller bestämmelser som på ett allmänt sätt, fastställer vissa grundläggande principer som kan fungera som stöd för att klargöra de andra materiella bestämmelserna i ramkonventionen.

16. Del II innehåller en katalog över särskilda principer.

17. Del III innehåller olika bestämmelser som rör tolkning och tillämpning av ramkonventionen.

18. Del IV innehåller bestämmelser om övervakning av genomförandet av ramkonventionen.

19. Del V innehåller avslutande bestämmelser som bygger på den struktur av slutbestämmelser för konventioner och överenskommelser som det beslutats om inom Europarådet.

30. Huvudsyftet med artikel 1 är att precisera att skyddet av nationella minoriteter, utgör en integrerad del av skyddet av mänskliga rättigheter, och inte faller inom staters reserverade område (does not fall within the reserved domain of States). Uttalandet om att detta skydd ”utgör en integrerad del av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter” tilldelar ingen kompetens till de organ som inrättats av EKMR att uttolka ramkonventionen.

31. Artikeln hänvisar till skyddet av nationella minoriteter som sådana och till rättigheterna och friheterna för personer som tillhör sådana minoriteter. Denna åtskillnad och skillnaden i formuleringen gör det tydligt att inga kollektiva rättigheter för nationella minoriteter avses (se även kommentaren till artikel 3). Parterna erkänner dock att skyddet av en nationell minoritet kan uppnås genom skydd av rättigheterna för individer som tillhör en sådan minoritet.

32. Denna artikel ställer upp principer som styr tillämpningen av ramkonventionen. Den är bland annat inspirerad av FN:s deklaration om principer för internationell rätt angående vänskapliga relationer och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan (generalförsamlingens resolution 2625 XXV den 24 oktober 1970). De principer som nämns i denna bestämmelse är av allmän karaktär men har särskild relevans för det område som omfattas av ramkonventionen.

33. Denna artikel innehåller två avgränsade men relaterade principer som anges i två olika punkter.

Stycke 1

34. Punkt 1 garanterar först och främst varje person som tillhör en nationell minoritet friheten att välja att bli behandlad eller inte bli behandlad som sådan. Denna bestämmelse överlåter till varje sådan person att besluta om han eller hon vill komma under det skydd som följer av ramkonventionens principer.

35. Denna punkt innebär inte en rätt för en individ att godtyckligt välja att tillhöra någon nationell minoritet. Individens subjektiva val är oskiljaktigt kopplat till objektiva kriterier som är relevanta för personens identitet.

36. Punkt 1 föreskriver vidare att ingen nackdel ska uppstå från det fria val som den garanterar, eller från utövandet av de rättigheter som är kopplade till detta val. Denna del av bestämmelsen syftar till att säkerställa att utövandet av friheten att välja inte heller ska begränsas indirekt.

Stycke 2

37. Punkt 2 föreskriver att de rättigheter och friheter som följer av ramkonventionens principer kan utövas individuellt eller i gemenskap med andra. Den erkänner således möjligheten till gemensam utövning av dessa rättigheter och friheter, vilket är skilt från begreppet kollektiva rättigheter. Termen ”andra” ska förstås i den vidaste möjliga bemärkelsen och ska inkludera personer som tillhör samma nationella minoritet, en annan nationell minoritet eller majoriteten.

38. Syftet med denna artikel är att säkerställa tillämpningen av principerna om jämlikhet och icke-diskriminering för personer som tillhör nationella minoriteter. Bestämmelserna i denna artikel ska förstås i kontexten av denna ramkonvention.

Styckena 1 och 2

39. Punkt 1 tar den klassiska ansatsen till dessa principer. Punkt 2 betonar att främjandet av full och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och de som tillhör majoriteten kan kräva att parterna vidtar särskilda åtgärder som tar hänsyn till de specifika förhållandena för de berörda personerna. Sådana åtgärder behöver vara ”adekvata”, det vill säga i enlighet med proportionalitetsprincipen, för att undvika kränkning av andras rättigheter samt diskriminering av andra. Denna princip kräver bland annat att sådana åtgärder inte sträcker sig, i tid eller omfattning, längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet om full och effektiv jämlikhet.

40. Ingen separat bestämmelse som specifikt behandlar principen om lika möjligheter har inkluderats i ramkonventionen. En sådan inkludering ansågs onödig eftersom principen redan implicit ingår i punkt 2 i denna artikel. Med hänsyn till den icke-diskrimineringsprincip som anges i punkt 1 ansågs detsamma gälla för rörelsefrihet.

Stycke 3

41. Syftet med punkt 3 är att klargöra att de åtgärder som hänvisas till i punkt 2 inte ska anses strida mot principerna om jämlikhet och icke-diskriminering. Målet är att säkerställa att personer som tillhör nationella minoriteter åtnjuter effektiv jämlikhet tillsammans med personer som tillhör majoriteten.

42. Denna artikel syftar i grunden till att säkerställa att personer som tillhör nationella minoriteter kan upprätthålla och utveckla sin kultur samt bevara sin identitet.

Stycke 1

43. Punkt 1 innehåller en skyldighet att främja de nödvändiga förutsättningarna i detta avseende. Den listar fyra väsentliga element av en nationell minoritets identitet. Denna bestämmelse innebär inte att alla etniska, kulturella, språkliga eller religiösa skillnader nödvändigtvis leder till skapandet av nationella minoriteter (se i detta avseende rapporten från CSCE:s expertmöte i Genève 1991, avsnitt II, punkt 4).

44. Hänvisningen till ”traditioner” är inte en godkännande eller acceptans av praxis som strider mot nationell lag eller internationella normer. Traditionella sedvänjor förblir föremål för begränsningar som följer av kraven på allmän ordning.

Stycke 2

45. Syftet med punkt 2 är att skydda personer som tillhör nationella minoriteter mot assimilering mot deras vilja. Den förbjuder inte frivillig assimilering.

46. Punkt 2 utesluter inte parterna från att vidta åtgärder i enlighet med deras allmänna integrationspolitik. Den erkänner således vikten av social sammanhållning och speglar den önskan som uttrycks i inledningen att kulturell mångfald ska vara en källa och en faktor, inte av splittring, utan av berikande för varje samhälle.

47. Denna artikel är ett uttryck för de bekymmer som anges i bilaga III till Wiendeklarationen (deklarationen och handlingsplanen för bekämpning av rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och intolerans).

Stycke 1

48. Punkt 1 betonar en anda av tolerans och interkulturell dialog och påpekar vikten av att parterna främjar ömsesidig respekt, förståelse och samarbete bland alla som bor på deras territorium. Utbildning, kultur och medier nämns särskilt eftersom de anses vara särskilt relevanta för att uppnå dessa mål.

49. För att stärka den sociala sammanhållningen är syftet med denna punkt, bland annat, att främja tolerans och interkulturell dialog genom att eliminera hinder mellan personer som tillhör etniska, kulturella, språkliga och religiösa grupper genom att uppmuntra interkulturella organisationer och rörelser som syftar till att främja ömsesidig respekt och förståelse och att integrera dessa personer i samhället samtidigt som deras identitet bevaras.

Stycke 2

50. Denna bestämmelse är inspirerad av punkt 40.2 i Köpenhamnsdokumentet från CSCE. Denna skyldighet syftar till att skydda alla personer som kan utsättas för hot eller handlingar av diskriminering, fientlighet eller våld, oavsett källan till sådana hot eller handlingar.

51. Syftet med denna artikel är att garantera respekten för rätten för varje person som tillhör en nationell minoritet till de grundläggande friheterna som nämns där. Dessa friheter är naturligtvis av universell natur, det vill säga de gäller för alla personer, oavsett om de tillhör en nationell minoritet eller inte (se till exempel de motsvarande bestämmelserna i artiklarna 9, 10 och 11 i ECHR), men de är särskilt relevanta för skyddet av nationella minoriteter. Av de skäl som angivits ovan i kommentaren till inledningen beslutades det att inkludera vissa åtaganden som redan återfinns i ECHR.

52. Denna bestämmelse kan innebära att parterna har vissa positiva skyldigheter att skydda de friheter som nämns mot kränkningar som inte härstammar från staten. Under ECHR har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna erkänt möjligheten av sådana positiva skyldigheter.

53. Några av de friheter som fastställs i artikel 7 utvecklas ytterligare i artiklarna 8 och 9.

54. Denna artikel fastställer mer detaljerade regler för skyddet av religionsfrihet än artikel 7. Den sammanfogar flera element från punkterna 32.2, 32.3 och 32.6 i CSCE:s Köpenhamnsdokument till en enda bestämmelse. Denna frihet gäller naturligtvis för alla personer, och personer som tillhör en nationell minoritet bör, i enlighet med artikel 4, åtnjuta den också. Med tanke på betydelsen av denna frihet i det aktuella sammanhanget ansågs det särskilt lämpligt att ge den särskild uppmärksamhet.

55. Denna artikel innehåller mer detaljerade regler för skyddet av yttrandefrihet än artikel 7.

Stycke 1

56. Den första meningen i denna punkt är modellerad efter den andra meningen i artikel 10, punkt 1, i ECHR. Även om meningen specifikt hänvisar till friheten att ta emot och sprida information och idéer på minoritetsspråket, innebär den också friheten att ta emot och sprida information och idéer på majoritets- eller andra språk.

57. Den andra meningen i denna punkt innehåller ett åtagande att säkerställa att det inte förekommer diskriminering i tillgången till medierna. Orden ”inom ramen för deras rättssystem” har införts för att respektera konstitutionella bestämmelser som kan begränsa i vilken utsträckning en part kan reglera tillgången till medierna.

Stycke 2

58. Denna punkt är modellerad efter den tredje meningen i artikel 10, punkt 1, i EKMR.

59. Licensiering av ljudradio- och television-sändningar, samt av filmföretag, bör vara icke-diskriminerande och baseras på objektiva kriterier. Inkluderingen av dessa krav, som inte uttryckligen nämns i den tredje meningen i artikel 10, punkt 1, i ECHR, ansågs vara viktig för ett instrument avsett att skydda personer som tillhör en nationell minoritet.

60. Orden ”ljudradio”, som också förekommer i punkt 3 i denna artikel, återfinns inte i den motsvarande meningen i artikel 10 i EKMR. De används för att återspegla modern terminologi och implicerar ingen materiell skillnad i betydelse från artikel 10 i EKMR.

Stycke 3

61. Den första meningen i denna punkt, som behandlar skapande och användning av tryckta medier, innehåller ett i grunden negativt åtagande, medan den mer flexibelt formulerade andra meningen betonar en positiv skyldighet inom området för ljudradio- och televisionssändningar (till exempel tilldelning av frekvenser). Denna åtskillnad återspeglar den relativa bristen på tillgängliga frekvenser och behovet av reglering inom det senare området. Ingen uttrycklig hänvisning har gjorts till rätten för personer som tillhör en nationell minoritet att söka medel för att inrätta medier, eftersom denna rätt ansågs vara självklar.

Stycke 4

62. Denna punkt betonar behovet av särskilda åtgärder med det dubbla målet att underlätta tillgången till medier för personer som tillhör nationella minoriteter och att främja tolerans och kulturell pluralism. Uttrycket ”adekvata åtgärder” användes av de skäl som anges i kommentaren till artikel 4, punkt 2 (se punkt 39), som använder samma ord. Punkten kompletterar åtagandet som fastställs i den sista meningen av artikel 9, punkt 1. De åtgärder som avses i denna punkt kan till exempel bestå av finansiering av minoritetssändningar eller av programproduktioner som handlar om minoritetsfrågor och/eller erbjuder en dialog mellan grupper, eller av att uppmuntra, under förutsättning av redaktionell oberoende, redaktörer och sändningsföretag att ge nationella minoriteter tillgång till sina medier.

Stycke 1

63. Erkännandet av rätten för varje person som tillhör en nationell minoritet att fritt och utan ingripande använda sitt minoritetsspråk är särskilt viktigt. Användningen av minoritetsspråket representerar ett av de viktigaste sätten på vilka sådana personer kan hävda och bevara sin identitet. Det möjliggör också att de kan utöva sin yttrandefrihet. ”I offentliga sammanhang” avser till exempel, på en offentlig plats, utomhus, eller i närvaro av andra personer, men berör under inga omständigheter relationerna med offentliga myndigheter, vilket är föremålet för punkt 2 i denna artikel.

Stycke 2

64. Denna bestämmelse omfattar inte alla relationer mellan individer som tillhör nationella minoriteter och offentliga myndigheter. Den sträcker sig endast till administrativa myndigheter. Trots detta måste den senare tolkas brett för att inkludera, till exempel, ombudsmän. Med hänsyn till de möjliga finansiella, administrativa, i synnerhet inom det militära området, och tekniska svårigheter som kan vara förknippade med användningen av minoritetsspråk i relationerna mellan personer som tillhör nationella minoriteter och de administrativa myndigheterna, har denna bestämmelse formulerats mycket flexibelt, vilket ger parterna ett stort utrymme för diskretion.

65. När de två villkoren i punkt 2 är uppfyllda ska parterna sträva efter att säkerställa användningen av ett minoritetsspråk i relationer med de administrativa myndigheterna så långt som möjligt. Förekomsten av ett ”reellt behov” ska bedömas av staten på grundval av objektiva kriterier. Även om de konventionella staterna bör göra allt för att tillämpa denna princip, indikerar formuleringen ”så långt som möjligt” att olika faktorer, i synnerhet de finansiella resurserna hos den berörda parten, kan beaktas.

66. Parternas skyldigheter rörande användningen av minoritetsspråk påverkar på inget sätt statusen för det officiella språket eller språken i det berörda landet. Dessutom avstår ramkonventionen medvetet från att definiera ”områden bebodda av personer som tillhör nationella minoriteter traditionellt eller i betydande antal”. Det ansågs vara att föredra att anta en flexibel formulering som gör det möjligt att ta hänsyn till varje parts särskilda omständigheter. Termen ”bebodda … traditionellt” avser inte historiska minoriteter, utan endast de som fortfarande lever i samma geografiska område (se även artikel 11, punkt 3, och artikel 14, punkt 2).

Stycke 3

67. Denna punkt är baserad på vissa bestämmelser som finns i artiklarna 5 och 6 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Den går inte längre än de skydd som dessa artiklar innehåller.

Stycke 1

68. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av denna skyldighet är bestämmelsen formulerad på ett sätt som gör det möjligt för parterna att tillämpa den i ljuset av sina egna särskilda omständigheter. Till exempel kan parterna använda alfabetet från sitt officiella språk för att skriva namnet/namen på en person som tillhör en nationell minoritet i dess fonetiska form. Personer som tvingats ge upp sina ursprungliga namn eller vars namn har ändrats med tvång bör ha rätt att återgå till dessa, under förutsättning att undantag görs för missbruk av rättigheter och namnändringar för bedrägliga syften. Det förstås att parternas rättssystem i detta avseende kommer att uppfylla internationella principer rörande skyddet av nationella minoriteter.

Stycke 2

69. Skyldigheten i denna punkt rör en individs rätt att ”i sitt minoritetsspråk visa, inskriptioner och annan information av privat karaktär som är synlig för allmänheten”. Detta utesluter naturligtvis inte att personer som tillhör nationella minoriteter kan åläggas att använda, dessutom, det officiella språket och/eller andra minoritetsspråk. Uttrycket ”av privat karaktär” avser allt som inte är officiellt.

Stycke 3

70. Denna artikel syftar till att främja möjligheten att ha lokala namn, gatunamn och andra topografiska beteckningar avsedda för allmänheten också på minoritetsspråket. Vid genomförandet av denna princip har staterna rätt att ta hänsyn till de specifika omständigheterna och ramen för sina rättssystem, inklusive, där så är lämpligt, avtal med andra stater. Inom det område som omfattas av denna bestämmelse, förstås det att parterna inte har någon skyldighet att ingå avtal med andra stater. Omvänt utesluts inte möjligheten att ingå sådana avtal. Det förstås också att den rättsligt bindande karaktären av befintliga avtal förblir oförändrad. Denna bestämmelse innebär ingen officiell erkännande av lokala namn på minoritetsspråken.

71. Denna artikel syftar till att främja kunskapen om kulturen, historien, språket och religionen hos både nationella minoriteter och majoritetsbefolkningen i ett interkulturellt perspektiv (se artikel 6, punkt 1). Målet är att skapa ett klimat av tolerans och dialog, som anges i inledningen till ramkonventionen och i bilaga II till Wiendeklarationen från stats- och regeringschefer. Listan i den andra punkten är inte uttömmande medan orden ”tillgång till läroböcker” förstås som att inkludera publicering av läroböcker och deras inköp i andra länder. Skyldigheten att främja lika möjligheter till utbildning på alla nivåer för personer som tillhör nationella minoriteter återspeglar en oro som uttryckts i Wiendeklarationen.

Stycke 1

72. Parternas skyldighet att erkänna rätten för personer som tillhör nationella minoriteter att inrätta och förvalta sina egna privata utbildnings- och utbildningsinstitutioner är föremål för kraven i deras utbildningssystem, särskilt reglerna som rör obligatorisk skolgång. De institutioner som omfattas av denna punkt kan vara föremål för samma former av tillsyn som andra institutioner, särskilt avseende undervisningsstandarder. När de erforderliga standarderna uppfylls är det viktigt att alla kvalifikationer som tilldelas erkänns officiellt. Den relevanta nationella lagstiftningen måste baseras på objektiva kriterier och följa principen om icke-diskriminering.

Punkt 2

73. Utövandet av den rätt som avses i punkt 1 medför ingen ekonomisk skyldighet för den berörda parten, men utesluter inte möjligheten till ett sådant bidrag.

Stycke 1

74. Skyldigheten att erkänna rätten för varje person som tillhör en nationell minoritet att lära sig sitt minoritetsspråk rör en av de huvudsakliga metoderna genom vilka sådana individer kan hävda och bevara sin identitet. Det kan inte göras några undantag från detta. Utan att påverka de principer som nämns i punkt 2 innebär denna punkt inte positiv handling, särskilt av ekonomisk natur, från statens sida.

Stycke 2

75. Denna bestämmelse rör undervisning i och instruktion på ett minoritetsspråk. Med beaktande av de möjliga finansiella, administrativa och tekniska svårigheterna som kan vara förknippade med undervisning i eller på minoritetsspråk har denna bestämmelse formulerats mycket flexibelt, vilket ger parterna ett stort mått av diskretion. Skyldigheten att sträva efter att säkerställa undervisning i eller på minoritetsspråk är föremål för flera villkor; särskilt måste det finnas ”tillräcklig efterfrågan” från personer som tillhör de berörda nationella minoriteterna. Formuleringen ”så långt som möjligt” indikerar att sådan undervisning är beroende av de tillgängliga resurserna hos den berörda parten.

76. Texten avstår medvetet från att definiera ”tillräcklig efterfrågan”, en flexibel formulering som tillåter parter att ta hänsyn till sina länders egna särskilda omständigheter. Parter har ett val av medel och arrangemang för att säkerställa sådan undervisning, med hänsyn till deras särskilda utbildningssystem.

77. De alternativ som nämns i detta stycke – ”möjligheter att undervisas i minoritetsspråket eller att få undervisning på detta språk” – är inte ömsesidigt uteslutande. Även om artikel 14, stycke 2, inte ålägger stater att göra båda, hindrar inte dess formulering staterna från att genomföra undervisning i minoritetsspråket samt undervisning på minoritetsspråket. Bilingual undervisning kan vara ett av de medel som används för att uppnå målet med denna bestämmelse. Skyldigheten som framgår av detta stycke kan utvidgas till förskoleutbildning.

Stycke 3

78. Möjligheterna att undervisas i minoritetsspråket eller att få undervisning på detta språk påverkar inte lärandet av det officiella språket eller undervisningen på detta språk. Faktum är att kunskap om det officiella språket är en faktor för social sammanhållning och integration.

79. Det är upp till stater där det finns mer än ett officiellt språk att avgöra de särskilda frågor som genomförandet av denna bestämmelse ska medföra.

80. Denna artikel kräver att parterna skapar de nödvändiga förutsättningarna för effektivt deltagande av personer som tillhör nationella minoriteter i kulturellt, socialt och ekonomiskt liv och i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som påverkar dem. Den syftar framför allt till att uppmuntra verklig jämlikhet mellan personer som tillhör nationella minoriteter och de som utgör en del av majoriteten. För att skapa de nödvändiga förutsättningarna för sådant deltagande av personer som tillhör nationella minoriteter kan parterna främja – inom ramen för sina konstitutionella system – bland annat följande åtgärder:

1. samråd med dessa personer, genom lämpliga procedurer och särskilt genom deras representativa institutioner, när parterna överväger lagstiftning eller administrativa åtgärder som kan påverka dem direkt;

2. att involvera dessa personer i förberedelsen, genomförandet och utvärderingen av nationella och regionala utvecklingsplaner och program som kan påverka dem direkt;

3. att genomföra studier, i samarbete med dessa personer, för att bedöma den möjliga påverkan på dem av planerade utvecklingsaktiviteter;

4. effektivt deltagande av personer som tillhör nationella minoriteter i beslutsprocesser och valda organ både på nationell och lokal nivå;

5. decentraliserade eller lokala former av regering.

81. Syftet med denna artikel är att skydda mot åtgärder som förändrar befolkningsproportionen i områden som bebos av personer som tillhör nationella minoriteter och som syftar till att begränsa de rättigheter och friheter som följer av denna ramkonvention. Exempel på sådana åtgärder kan vara expropriation, vräkningar och utvisningar eller omritning av administrativa gränser med avsikt att begränsa njutningen av sådana rättigheter och friheter (”gerrymandering”).

82. Artikeln förbjuder endast åtgärder som syftar till att begränsa de rättigheter och friheter som följer av ramkonventionen. Det ansågs omöjligt att utvidga förbudet till åtgärder som har effekten av att begränsa sådana rättigheter och friheter, eftersom sådana åtgärder ibland kan vara helt berättigade och legitima. Ett exempel kan vara omflyttning av invånare i en by för att bygga en damm.

83. Denna artikel innehåller två åtaganden som är viktiga för att bevara och utveckla kulturen hos personer som tillhör en nationell minoritet och för att bevara deras identitet (se även artikel 5, stycke 1). Det första stycket handlar om rätten att etablera och upprätthålla fria och fredliga kontakter över gränser, medan det andra stycket skyddar rätten att delta i aktiviteter hos icke-statliga organisationer (se även i detta sammanhang bestämmelserna om mötes- och föreningsfrihet i artikel 7).

84. Bestämmelserna i denna artikel bygger till stor del på styckena 32.4 och 32.6 i Köpenhamnsdokumentet från CSCE. Det ansågs onödigt att inkludera en explicit bestämmelse om rätten att etablera och upprätthålla kontakter inom en stats territorium, eftersom detta ansågs vara tillräckligt täckt av andra bestämmelser i ramkonventionen, särskilt artikel 7 när det gäller mötes- och föreningsfrihet.

85. Denna artikel uppmuntrar parterna att, utöver de befintliga internationella instrumenten, och där de specifika omständigheterna motiverar det, ingå bilaterala och multilaterala avtal för skydd av nationella minoriteter. Den stimulerar också gränsöverskridande samarbete. Som betonas i Wiendeklarationen och dess bilaga II, är sådana avtal och samarbete viktiga för att främja tolerans, välstånd, stabilitet och fred.

Stycke 1

86. Bilaterala och multilaterala avtal som avses i detta stycke kan till exempel ingås inom områdena kultur, utbildning och information.

Stycke 2

87. Detta stycke påpekar vikten av gränsöverskridande samarbete. Utbyte av information och erfarenheter mellan stater är ett viktigt verktyg för att främja ömsesidig förståelse och förtroende. Särskilt har gränsöverskridande samarbete den fördelen att det möjliggör arrangemang som är specifikt anpassade till de berörda personernas önskemål och behov.

88. Denna artikel möjliggör begränsningar, restriktioner eller avvikelser. När de åtaganden som ingår i denna ramkonvention har en motsvarighet i andra internationella rättsliga instrument, särskilt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (ECHR), är endast de begränsningar, restriktioner eller avvikelser som föreskrivs i dessa instrument tillåtna. När de åtaganden som anges i denna ramkonvention inte har någon motsvarighet i andra internationella rättsliga instrument, är de enda tillåtna begränsningarna, restriktionerna eller avvikelserna de som, inkluderade i andra rättsliga instrument (såsom EKMR) i förhållande till olika åtaganden, är relevanta.

89. Personer som tillhör nationella minoriteter är skyldiga att respektera den nationella konstitutionen och annan nationell lagstiftning. Emellertid ger denna hänvisning till nationell lagstiftning uppenbarligen inte parterna rätt att ignorera bestämmelserna i ramkonventionen. Personer som tillhör nationella minoriteter måste också respektera andras rättigheter. I detta avseende kan hänvisning göras till situationer där personer som tillhör nationella minoriteter är en minoritet på nationell nivå men utgör en majoritet inom ett område av staten.

90. Denna bestämmelse betonar vikten av de grundläggande principerna för internationell rätt och specificerar att skyddet av personer som tillhör nationella minoriteter måste ske i enlighet med dessa principer.

91. Denna bestämmelse, som bygger på artikel 60 i ECHR, anger ett välkänt princip. Målet är att säkerställa att personer som tillhör nationella minoriteter får fördel av den relevanta nationella eller internationella mänskliga rättighetslagstiftning som är mest förmånlig för dem.

92. Denna bestämmelse behandlar förhållandet mellan ramkonventionen och konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som nämns i förordet. Under inga omständigheter kan ramkonventionen ändra de rättigheter och friheter som skyddas i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Tvärtom måste rättigheter och friheter som fastställs i ramkonventionen, som har en motsvarande bestämmelse i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, tolkas i enlighet med den senare.

93. För att övervaka tillämpningen av ramkonventionen åläggs Ministerkommittén att övervaka genomförandet av de avtalande parterna. Ministerkommittén ska fastställa formerna för deltagande i genomförandemechanismen av parter som inte är medlemmar av Europarådet.

94. Varje part ska regelbundet och när Ministerkommittén så begär, överlämna information av relevans för genomförandet av denna ramkonvention till generalsekreteraren. Generalsekreteraren ska vidarebefordra denna information till Ministerkommittén. Emellertid måste den första rapporten, vars syfte är att ge full information om lagstiftande och andra åtgärder som parten har vidtagit för att genomföra de åtaganden som anges i ramkonventionen, lämnas in inom ett år efter att ramkonventionen trätt i kraft för den berörda parten. Syftet med de efterföljande rapporterna är att komplettera informationen i den första rapporten.

95. För att säkerställa effektiviteten i övervakningen av genomförandet av ramkonventionen föreskrivs inrättandet av en rådgivande kommitté. Denna rådgivande kommittés uppgift är att bistå Ministerkommittén när den utvärderar tillräckligheten av de åtgärder som vidtagits av en part för att genomföra de principer som anges i ramkonventionen.

96. Det är upp till Ministerkommittén att inom ett år efter att ramkonventionen trätt i kraft avgöra sammansättningen och procedurerna för den rådgivande kommittén, vars medlemmar ska ha erkänd expertis inom området skydd av nationella minoriteter.

97. Övervakningen av genomförandet av denna ramkonvention ska, så långt som möjligt, vara transparent. I detta avseende skulle det vara önskvärt att överväga offentliggörande av rapporter och andra texter som följer av sådan övervakning.

98. De slutliga bestämmelser som finns i artiklarna 27 till 32 bygger på de modellslutliga klausulerna för konventioner och avtal som ingåtts inom Europarådet. Ingen artikel om förbehåll har inkluderats; förbehåll är tillåtna så länge de är tillåtna enligt internationell rätt. Förutom artiklarna 27 och 29 kräver artiklarna i detta avsnitt ingen särskild kommentar.

Artiklarna 27 och 29

99. Ramkonventionen är öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater och, på inbjudan av Ministerkommittén, av andra stater. Det förstås att ”andra stater” är de stater som deltar i konferensen om säkerhet och samarbete i Europa. Dessa bestämmelser tar hänsyn till Wien-deklarationen, enligt vilken ramkonventionen också bör vara öppen för undertecknande av icke-medlemsstater (se bilaga II till Wien-deklarationen från Europarådets toppmöte).